ALS erbjuder ackrediterade mikroplastanalys med mikro-FTIR (µFTIR) och Pyrolys-GC-MS (py-GC-MS). Metoderna är ackrediterade för avloppsvatten och vi arbetar med att utöka ackrediteringen till att gälla fler provmatriser. 

 

Analystekniker

Två analytiska tekniker är vanliga för mikroplastanalys, spektroskopering µFTIR (mikro Fourier Transform Infrared) och termodegradering, pyrolys-GC-MS. Teknikerna kan svara på olika frågeställningar, µFTIR ger svar på antal partiklar av en viss plasttyp i provet, py-GC-MS kvantiferar totalhalten av en viss plasttyp i provet. 


I py-GC-MS förångas hela provet (genomgår pyrolys) vid hög temperatur och syrefri miljö, följt av separation och identifiering av plastpolymerer i gaskromatograf (GC) kopplad till masspektrometer (MS). Metoden ger information på provnivå, d.v.s. inte på partikelnivå. Däremot kan gummi och andra svarta partiklar kvantifieras, vilket är svårare med µFTIR. 


I µFTIR beskjuts provet av en infraröd laser som absorberas eller transmitteras/reflekteras av partiklarna och ger ett ljusspektrum som är specifikt för den plasttypen. Spektrat jämförs med ett referensbibliotek med olika plasttyper. I analysen ingår ett antal plasttyper. Övriga polymerer som hittas redovisas också på rapporten.

 

Våra analyspaket för mikroplaster

 

Vad är mikroplaster?

Mikroplast är ett begrepp som används för plastpartiklar som är mindre än 5 mm, men de flesta mikroplaster är under 1 mm. De är fasta partiklar som kan ha olika former; flagor, sfärer, kuber och fibrer. Oftast delas mikroplaster in i två grupper; primär mikroplast och sekundär mikroplast. Primär mikroplast tillverkas som mikroskopiska plastkorn för att avsiktligt tillsätts i olika produkter, t.ex. hygienartiklar, för att uppnå en viss egenskap i produkten. Primär mikroplast är också plastkorn används som råmaterial vid tillverkning av plastprodukter. Sekundär mikroplast bildas vid slitage eller sönderdelning av plastavfall eller annat plastmaterial.
Mikroplaster består av en blandning av olika polymerer samt tillsatsämnen som ger plasten dess specifika egenskap. Tillsatsämnen kan vara fyllmedel, mjukgörare, pigment, stabilisatorer, processmedel, flamskyddsmedel, och antistatmedel. De vanligaste polymererna är PE (polyetylen), PP (polypropylen), PS (polystyren) och PVC (polyvinylklorid). I bildäck, granulater som används på konstgräsplaner och andra gummiprodukter finns BR (butadiengummi), IR (isopropengummi), SBR (styrenbutadiengummi) samt EPDM (etenpropendiengummi).

 

Varifrån kommer mikroplaster?

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag identifierat viktiga svenska källor till utsläpp av mikroplaster i havet. Kartläggningen visar att stora källor till mikroplaster utgörs av bl.a. väg- och däckslitage, konstgräsplaner, syntetfiber från tvätt och industriell produktion, båtbottenfärg samt hantering av plast. Hygienartiklar (t.ex. tandkräm och tvålar) som avsiktligt innehåller mikroplaster bidrar också till spridningen. Sedan 2018 finns ett nationellt förbud mot tillsatt mikroplast i hygienartiklar och i kosmetiska produkter som sköljs av.
Mikroplaster bildas även när plastföremål inte återvinns eller slängs felaktigt i naturen. 

 

Var hittas mikroplaster i naturen?

De vanligaste miljöerna som mikroplaster ansamlas i är sediment, slam från avloppsreningsverk, havsvatten, akvatiska djur och fåglar. I svenska reningsverk avskiljs merparten av plastpartiklarna. Det hamnar i reningsverkens slam som i vissa fall används som gödsel på svenska åkrar. Från åkrar kan de sprida sig till vattendrag. Trots att en stor del avskiljs kommer fortfarande en betydande andel följa med avloppsvattnet ut, speciellt de mindre partiklarna.

 

Faran med mikroplaster i naturen

Plast har lång nedbrytningstid i naturen. Så problemet med plastskräpet som tillförs våra vatten blir större för varje år som går. De stora mängder plast kan orsaka stor skada på den marina miljön och dess organismer. Plastpartiklar bryts inte ned i matsmältningsorganen hos djur som ätit plasten och all plast utsöndras inte heller via spillningen. Detta leder till att djur som ätit plast luras att tro att de är mätta, de får inte i sig den näring som de behöver och kan i värsta fall svälta ihjäl. Dessutom kan plastens beståndsdelar och tillsatsämnen lakas ut i kroppen på den som har fått i sig mikroplaster. Ämnen kan även läcka ut i naturen när plasten börjar brytas ned. En tredje fara är att miljögifter kan absorberas till mikroplasten och ackumuleras i näringskedjan, så även djur högre upp i näringskedjan får i sig gifterna.

 

Offert eller mer information?

Använd kontaktformuläret till höger eller ring oss på 08-527 752 00 alternativt maila på info.ta@alsglobal.com om du önskar en offert eller mer information om våra analyser för mikroplast.